Nu har jag börjat

Pust, vilken helg! Har kommit igång med panelandet men det satt långt inne. I lördags skulle jag börja. Bad (läs mutade) grabbarna att passa lillbebis så att jag skulle kunna börja spika. I min enfald så trodde jag att det bara var att sätta igång. Men icke. Först kom jag på att jag hade glömt att köpa spik till min spikpistol, sen fick jag inte min spikpistol att passa med kompressorn. Min lilla stumpa förvandlades till ett litet monster som inte ville göra som mamma sa. Var tvungen att lämpa av henne hos söta fröken kusin så att jag kunde fortsätta. Lillbebis var inte på bästa humör och jag hittade ingen stege. Försökte förgäves få tag på maken för att få veta var steghelvetet tagit vägen men inget svar. Kl. 15.10 satte jag upp första brädan. Men skam den som ger sig. Första väggen blev faktiskt klar igår.

Ibland är det bra att snickra när maken inte är hemma. För då är det ingen som :

• spelar countrymusik så man håller på att bli galen


• talar om för en att det faktiskt inte är måttbandet det är fel på utan den som mäter


• håller spik- och sågskola


• säger- blev det inte lite snett det där?

Det är också väldigt bra att ha en svåger. Den som inte har en sådan bör genast skaffa sig en sådan (eller låna min). Han är nämligen mycket bra att ha i krissituationer. Han har:

• vett att befinna sig inom 2 mils radie


• mobilen med sig


• vett att svara när man ringer


• har ett stort lager spik hemma som man kan låna


• möjlighet (och gör det) att komma förbi efter jobbet för att mickla ihop spikpistolseländet med kompressorn


• en spikpistol som passar till kompressorn och kan låna ut den